FÖRDJUPNING Runt om i världen växer hundratusentals barn upp på institutioner utan föräldrar. De är några av världens mest utsatta barn men det går att ge dem en bra barndom och start i livet. Nyckeln är att sätta in rätt hjälp i tid. 

När Childhood startades för nästan tio år sedan var målet att förbättra situationen för världens mest utsatta barn. Året var 1999, Kalla kriget var över, Berlinmuren fallen och Sovjetunionen upplöst. Gunilla von Arbin, som hade lång bakgrund inom biståndsvärlden och hade bott många år i Ryssland, utnämndes till generalsekreterare. Skulle man nå världens mest utsatta barn var barn på institutioner en självklar målgrupp, ansåg hon. En stor del av dem fanns i forna Sovjet.

– Det var ett område som slog emot en när man tittade på sociala problem i Östeuropa. Ungdomarna som flyttade från barnhemmen vid 16-18 års ålder var dåligt förberedda för ett självständigt liv och hamnade ofta i kriminalitet, prostitution och hemlöshet. De hade vuxit upp utan nära relationer till någon vuxen och törstade efter närhet och emotionell bekräftelse. Det gjorde dem till lätta offer för bland annat trafficking, säger Gunilla von Arbin.

Föräldrar ansågs olämpliga
Att så många barn hamnat på institution just i Östeuropa har haft med det politiska styret och statens inflytande att göra. Staten visste bäst och ville inte bli ifrågasatt. Det ledde till att barn till ”olämpliga” föräldrar rutinmässigt omhändertogs av myndigheterna, berättar Childhoods projektchef Anna De Geer:

– Det behövde inte vara stora saker som föranledde beslutet, det räckte att en mamma var fattig eller alltför ung för att man skulle anse att staten var en bättre vårdnadshavare. Rent teoretiskt kunde föräldrarna opponera sig men i praktiken var det mycket svårt.

Resultatet blev stora institutioner där hundratusentals barn tillbringade större delen av sin barndom. En start i livet som Gunilla von Arbin och Anna De Geer anser att ingen ska behöva få.

Vad är det största problemet med barnhemmen?

– Ett litet barn måste knyta an till en eller ett fåtal vuxna och de första månaderna i livet är otroligt viktiga. Fram tills barnets blir 18 månader får det all information via ansikten och kan inte ta in information på egen hand. Därför hämmas utvecklingen hos barn som inte får de här livsviktiga nära relationerna, säger Gunilla von Arbin.

Det allra bästa är såklart när barn tas om hand av kärleksfulla och trygga föräldrar. När den möjligheten inte finns kan barnen ändå få en bra start om man ser till att det finns vuxna som kan ersätta föräldrarna. Problemet på många institutioner har varit att barnen behandlats som ett kollektiv och sällan fått individuell uppmärksamhet av vuxna, förklarar Gunilla von Arbin.

Anna De Geer berättar om Jenny Bowen, en amerikanska som för tio år sedan startade organisationen Half the Sky som jobbar för att förbättra situationen för föräldralösa barn i Kina. Jenny Bowen har två adoptivdöttrar från Kina, och när den första flickan kom i ettårsåldern framstod hon som helt autistisk. Hon visade inga miner, sträckte inte upp armarna för att bli kramad och var totalt känslokall. Men när Jenny hade burit runt på dottern hela dagarna i ett halvår var hon en helt annan flicka. Hon hade utvecklats och blivit helt normal. Det fick Jenny Bowen att fundera; om det var så lätt att göra enorm skillnad i ett barns liv måste det finnas mycket mer att göra för de barn som lever på institutioner, tänkte hon. Det blev starten till Half the Skys modell som handlar mycket om att öka personalstyrkan och se till att barnen utvecklar nära relationer till vuxna.

– Half the Sky får stöd av Childhood sedan ett par år tillbaka och är ett utmärkt exempel på hur vi kan hjälpa till att replikera och sprida en modell. De samarbetar nu med Kinas regering i ett stort projekt för att förbättra institutionerna med målet att utbilda personal på alla barnhem i hela landet, säger Anna De Geer.

Östeuropa kommer ikapp
Situationen på barnhemmen i Östeuropa har förändrats en hel del de senaste tio åren, konstaterar Anna De Geer och Gunilla von Arbin.

– Barn på institution är fortfarande en av Childhoods största frågor. Skillnaden idag är att man har en annan förståelse för att barn har det mycket bättre hos sina föräldrar – om föräldrarna får stöd. Man har börjat komma ikapp i Östeuropa och de flesta länderna har stiftat lagar om att avskaffa de stora institutionerna och införa mer familjebaserad omvårdnad. Men det tar tid, säger Anna De Geer.

Fosterfamiljer och små, familjelika barnhem är alltså mycket bättre än stora opersonliga institutioner. Och visst är de första månaderna i livet avgörande, men resten av barndomen är också otroligt viktig för hur framtiden blir för barn som vuxit upp på institution. Ska de få chans att utvecklas som vanliga barn måste man på konstgjord väg lära dem sådant som sker naturligt i familjer. Det ryska projektet Mi Sami, som betyder ”jag själv”, är ett bra exempel på hur man kan göra tycker Gunilla von Arbin. Det går ut på att lära barnen livskunskap, att prata med dem om sånt som relationer och vänskap. Grundtemat är att vända sig till barnen och lyssna till vad de har att säga.

– Vid ett av våra besök tittade de till exempel på filmen Lejonkungen. Barnen var mellan sju och nio år och efter filmen pratade de om hur karaktärerna känt sig, varför de gjort på olika sätt och hur vänskap fanns med i handlingen, berättar Anna De Geer.

Måste se långsiktigt
Stödet från Childhood har gjort det möjligt att utbilda personal och ta fram materialet som används i Mi Sami. Det har blivit en konkret handbok för personal som arbetar på institutioner. Resultatet har blivit så bra att det nu förs diskussioner på federal nivå om att använda materialet i hela Ryssland. Det gör Gunilla von Arbin väldigt glad.

– Ett projekt är inte framgångsrikt förrän det kan dokumenteras och spridas. Men det tar tid att nå dit och man måste vara beredd att se långsiktigt på projekten, säger hon.

Långsiktighet är också viktigt för att förhindra att fler barn hamnar på institution. Därför är unga mammor en målgrupp Childhood prioriterar högt. Många flickor som vuxit upp på barnhem blir gravida väldigt tidigt, ofta som resultat av deras intensiva längtan efter närhet och kärlek. Men flickornas svåra uppväxt gör det svårt för dem att klara mammarollen utan stöd, berättar Anna De Geer:

– Eftersom mammorna växt upp utan nära relationer till någon vuxen får de i sin tur svårt att knyta an till sina egna barn. De vet inte hur man gör. Det gör att många av dem lämnar bort sina barn, som placeras på barnhem precis som mamma. Det blir en ond cirkel av institutionalisering.

Fördomar drabbar barn
Men om mammorna får stöd och hjälp kan cirkeln brytas. Därför ger Childhood bidrag till en rad projekt som stöttar unga mammor i deras föräldraskap. Några av projekten jobbar med unga hiv-positiva mammor, en särskilt utsatt grupp som mer eller mindre automatiskt lämnar bort sina barn. Childhood började tidigt jobba med de här barnen.

– När de första hiv-positiva mammorna dök upp berättade vår ryska samarbetspartner att ingen vågade hålla i deras barn. Vi åkte för att ta reda på mer och hittade några av barnen i en källare på ett sjukhus. Det var ingen som visste om de var friska eller inte och det tog några månader innan alla tester var klara. Personalen vågade knappt nudda barnen och de förlorade sina första, viktigaste månader där på sjukhuset, berättar Gunilla von Arbin.

Drottningen skapar uppmärksamhet
Hon bestämde sig för att något skulle göras. Childhood såg till att avsätta medel för att utbilda personalen och rusta upp en avdelning på sjukhuset. Sedan reste Childhoods grundare Drottning Silvia dit på besök.

– Du förstår vilken uppmärksamhet det gav! Det är ett exempel på hur vi kan få stor effekt genom att snabbt ta tag i en fråga och lyfta den lokalt. Vi är så små och därför kan vi vara väldigt handlingskraftiga. Det finns fortfarande väldigt mycket fördomar om hiv, men nu finns det organisationer som jobbar med att minska dem och hjälper människor som smittats, säger Gunilla von Arbin.

Problemen finns överallt
Utsatta barn finns inte bara i fattiga länder, konstaterar Gunilla von Arbin. Därför arbetar Childhood problemorienterat och inte fattigdomsorienterat. Stora institutioner finns kanske inte i Sverige, men barn kan fara illa på många andra sätt.

– 15 000 svenska barn befinner sig i samhällelig omvårdnad. Det kan bero på omsorgssvikt, alkoholiserade föräldrar eller våld i familjen. Eller så är det barn som helt enkelt inte mår bra.

Oavsett om projekten drivs i Ryssland, Sverige eller Sydafrika är målet detsamma:

– Vi vill att så många barn som möjligt ska få en bra barndom. Vi önskar att det inte fanns några institutioner, men de barn som ändå måste bo på barnhem har rätt att få det så bra som möjligt.

Text: Maja Svenonius

Läs mer om Childhoods projekt för barn på institution:

LITAUEN:
Från Barnhemmet till ett eget liv
Varje år omhändertas 3 000 barn i Litauen. De växer upp på institutioner och får som vuxna ofta svårt att skaffa och behålla ett arbete. Med stöd av World Childhood Foundation driver barnhemmet Atsigrezk ett projekt som förbereder ungdomar inför arbetslivet.

ESTLAND:
Hos Külli är det poppis att plugga
Barn som växer upp på institutioner pluggar sällan vidare efter grundskolan och många hoppar av redan innan de gått ut nian. Men på Kristligt hem i estländska Tartu har Külli Kool vänt trenden. Där tar alla barn examen.

KINA:
Shuqin Zhang såg Kinas bortglömda barn
Enligt officiell statistik har 400 000 barn i Kina föräldrar som sitter i fängelse. De blir ofta förskjutna av släkten då föräldrarna ansetts ha dragit skam över familjen. Slutstationen för barnen blir i värsta fall gatan. Men allt fler får komma till Sun Village, som tar hand om barnen tills föräldrarna avtjänat sina straff.

Mål: en lycklig barndom för Kinas föräldralösa
1998 startade organisationen Half the Sky för att ge föräldralösa barn i Kina en kärleksfull barndom. Resultaten av deras arbete blev dramatiska. Tio år senare samarbetar Half the Sky och Kinas regering mot målet att utbilda personal på samtliga barnhem i hela landet.